För ganska exakt nio år sen, i augusti 2017, var jag i Estland tillsammans med en kund. De hade en stor konferens och vi hade fått i uppgift att leda en workshop med alla ledare - över etthundratjugo deltagare.
Två dagar tidigare satt jag på kontoret och packade upp deltagarmanualer i godan ro när katastrofen mular mig i ansiktet. På framsidan, i stora svarta bokstäver står det ”Relate & Callaborate” - en liten men ack så tydlig felstavning.
Jag kallade mig själv till krismöte och fick tag i tryckeriet samma förmiddag. De ville verkligen lösa problemet, men ju längre samtalet led desto mer förstod jag att det inte skulle gå.
I uppgiven desperation ringde jag min trogna parhäst Magnus. Magnus är poster boy för optimism — om man bad honom dra åt helvete skulle han liksom se fram emot resan. En bit in i samtalet säger han, på grov göteborgska: ”Men döh — va é brrrraaa med det här?”
Jag vet att det inte är någon idé att ducka frågan. Då kommer den bara igen. Så jag funderar länge, och till slut kan jag nästan höra en synaps tändas i huvudet 💡
En av övningarna vi förberett handlar nämligen om att ge uppskattning och positiv återkoppling.
Två dagar senare står jag på scen och ska leda in sista övningen för dagen. I publiken: 120 ingenjörer, hårdkodade för att hitta fel och se mönster. Jag frågar: ”Är det någon här inne som noterat något fel med deltagarmanualerna de här dagarna?”
120 händer i luften. 🙋🏻♂️ En kille skriker ”JAA!” som om han hållit sig i två dagar och äntligen får släppa en tung börda.
Jag låtsades att stavfelet var medvetet — ett sätt att illustrera hur det mänskliga psyket dras till fel och avvikelser. Hjärnan reagerar helt enkelt mycket starkare på negativa intryck än positiva. Därifrån styrde jag övningen mot motsatsen: att uppmärksamma kollegors positiva egenskaper, prestationer och framsteg.
På kvällen kom två personer fram och gav mig uppskattning(!) för draget med manualen. ”Smart,” sa de. Om ni bara visste, tänkte jag 😅
Ibland skiter det sig, och allt går inte att rätta till. Men man kan alltid ställa sig en fin fråga när skiten träffar fläkten — hur provocerande den än känns i stunden:
”Va é brrrraaaaa med det här?”
Och göra det bästa av det värsta.
